backpacklife

Promenaden till jobbet är lång och det är mycket uppför men har man en sådan här utsikt under tiden är det inte alltid så dumt!

...Sen lämnade Vosslingarna Hemsedal för att köra tillbaka genom bergen, genom de milslånga tunnlarna tillbaka till åter en arbetsdag i Voss Resort. Jag o Mirre, undrar för övrigt hur många gånger jag inlett eller skrivit en mening sådär i det sista halvåret, vi har i alla fall en ledig dag till och stannar för att för första gången prova på drickspelet Beer Pong. Så vad skiljer detta ölspel ifrån andra spel? Ingenting! Det oundvikliga målet är att bli asfull. Om du svär, leker besviken eller skriker ut en förtvivlan när du måste dricka är det bara en spel från din sida. Saken är den att du egentligen vill bli dritings och dela denna berusning med dina med- och motspelare. Ingen gick väl därifrån med raka ben.
Vara tillbaka i dalen var kul, känns som vanligt, hemma och tryggt. Men känslan av Hemsedal är lite som att alla här bor med sina föräldrar men de är konstant bortresta och då beter sig alla som tonåringar igen med ett halvårs FF. Vi brottas, hoppar upp på saker, hoppar ned från andra saker och smutsar ned våra kläder. Tror inte jag skulle klara av att göra en hel säsong till här, dalen har dessutom fyllts av alldeles för mycket smink, klackar och alltför välplanerade utstyrslar. Vad hände med raggarduschen och en t-shirt? Nä, jag trivs väldigt bra här men i slutändan drar natursköna Voss det längsta strået. Hemsedal kan vara ett break i vardagen då jag kan leka rövare i ett par dagar för att sen återvända till verkligheten. Voss å sin sida är nog inte så rutinmässigt heller men för mig är det nog bra att ta ett steg i taget tillbaka till det studentliv jag ser i min egna framtids spåkula.

Hade önskat att jag lärt känna Ida lite tidigare då vi är helt lika när det kommer till skidåkningen, lika dumma som ger sig ut på osäker mark och samma flamsighet i pisten. Chris knäcker sin bräda, alla överlever danskefällan och vi blir sockerhöga på gratis fudge-jordnötter-brownies med mer socker i än en amerikansk åttaåring.
Succéresa är väl det enda ordet som kan sammanfatta denna roadtrip!

Vad gör du när tristessen slår till? Jo, du tar tåget till Bergen och äter sushi. Prognosen visade regn i Voss, snön var klistrig och jenterna var uttråkade. En liten bytur kan ju aldrig vara fel i ett sådant läge. Målet var att Silje skulle äta, i alla fall, tre bitar sushi. Hon åt fyra. Med glädje... hm!
Bergen är i alla fall en mysig stad, det var mitt första besök och påminde lite om hemma, alltså svenska västkusten. Det luktade saltvatten, fisk och jag var ganska nöjd efter några timmar. Vi köpte de färggranna byxorna vi var ute efter, åt sushi på en billig lunchrestaurang, glass från Deli de Luca och Mirre fick se en äkta norsk fiskeman. Sen åkte vi hem! Fin tur!

Voss - en plats, en känsla, en upplevelse och ett jävla festande. För att ge klarhet i det sistnämnda vill jag säga att det är ganska lite av den varan men när det väl skall till alkohol så vet de allt hur det skall göras. Första personalfesten är avklarad och den överlevde vi alla med nöd och näppe. Vosslingarna kan inte bara åka skidor och köra skoter, de kan imponera på dig med en jävla uthållighet i den ädla konsten öldrickande. Dessutom dansas det sving sedan unga barnsår i de flesta hem vilket ingen här pratar om, det skall helt enkelt bara dansas när lusten till det infinner sig.

Skall inte ägna mer kraft åt att skriva på om personalfesten. Vi gör ju faktiskt andra saker också. Åka sidor till exempel. Har haft några riktigt goa dagar på fjället med massa nysnö och få gäster. Är så fantastiskt med ett fjäll som varken är sönderpistat eller överexploaterat. Helgerna fylls av feta lagg och många barn men när mina fria dager infaller är det bara lite locals som pumpar runt och det blir mer en intim och mysig känsla på fjället. Säger hej till en här och vinkar till någon annan där. Under våra fria dagar gör vi försök till att droppa lite högre och hitta nya linjer. Har också, efter tre säsonger stadigt och passionerat förhållande, sålt mina skidor och köpt mig ett par nya. Mina gamla K2 Missbehaved togs över av Mirre och jag köpte mig istället den manliga modellen av samma skida. K2 Obsethed! Lite längre, lite hårdare men förhoppningsvis skall vi få en fin relation ihop också. Skall bara vänta på att de kommer hit från Tyskland, any day now… Tur i den fruktansvärda, frustrerande oturen som innebär PLUSGRADER och REGN har jag alltså ingen större nytta av dem. Gäller att inte fastna i någon slags bitterhet bara och därför gjorde vi det bästa av dagen idag. Bestämde oss för att inte ha några förhoppningar på snökvalitén, vi tog med kamera och kortlek och tänkte att man kan ju ägna tiden åt annat, det är bara gött att få komma upp på fjället ändå. Och vad hände? Positivt överraskade! Hade skitkul med sluschåkning, latjade runt bland snövallarna som bildats och hittade hopp lite här och var. Ett par filmer och en skrattfylld lunchpaus. Lyckades dock åstadkomma en liten krasch då jag velade bort mig själv när vi kom in i ett av dimmolnen, såg inte ett skit och flög liksom rätt ut i lössnön som är ganska oåkbar i detta klimat. Men en sådan skall väl till ibland som en påminnelse att man faktiskt inte är odödlig. Dessvärre hade Ellen, vår gamla roomie, mer otur för några veckor sedan då hon lyckades bryta benet på sådär tre-fyra ställen. AJ!

Favorithänget utanför fjället är caféet Tre Brör, det är som att komma in i någons vardagsrum. Lite DJ kvällar, lite filmmys, dåligt internet och spännande téer. Gött häng, helt enkelt! 

Skulle annars vilja säga att Voss är nog den bästa platsen jag befunnit mig på länge. I alla fall här i Norge. Människorna här från Voss är så knäppa, så inspirerande och så ärliga! Tror att jag förlänger min vistelse här till, i alla fall, Juni ut. Midsommar droppar jag i år och hänger istället här i Voss då det är extremsportvecka. Byen fylls av massa nördar inom kajaking, paragliding, biking, base-jump och andra adrenalinkickande aktiviteter.

22 dagar, så länge har jag varit vossling. Som man så fint kan uttrycka en person som bor på Voss. På menas inte med att Voss är en ö som det säkert låter som utan det är västlandsnorska. Lite knepigare, lite annorlunda men så mycket vackrare att lyssna på än östlandsnorskan. Kanske för att jag trivs mer här än vad jag gjorde sista tiden i Oslos storstadshets.

Just så.. Från Filippinerna gjorde jag mitt första radioreportage som skall sändas nu på lördag den 14:e januari klockan 18.00 i kanalen P3.

... du spanar in alla mopeder som står parkerade här och var, efter att åkt moppe i tre månader har ett intresse för detta fordon återfötts.
... du slänger toalettpappret i papperskorgen istället för att spola ned det i toaletten.
... du är nära att sno toalettpappret på cafétoaletten, eftersom det är brist på sådant och inte alltid lätt att få tag i.
... du säger "Salamat, Akun, Thank you och Terimah Kasih" istället för tack.
... du använder ett hejdlöst kroppsspråk i möten med andra människor.
... du tutar i korsningarna för att varna övriga bilister att du är på G. (Inte för att jag kör bil men tanken slår mig att jag vill göra det).
... du prutar i butiken och får biträdet att darra av frustration.
... du kommer två timmar försent till... allt.
... du får saltchock av maten då du saltar innan du smakat av men glömde bort att vi bor i landet som förbrukar mest salt i världen.

Efter en tid i Sverige är jag här, som en befintlig person men huvudet har ännu inte tagit sig hela vägen tillbaka. Blir påmind om det dagligen, på trottoaren, i affären, av media.. Ja, egentligen av allt som jag har runt i kring mig.
Här behöver vi inte tänka, här är allt ordnat för oss så att vi skall spara tid, pengar, kraft och hinna med att sitta hemma och ta det lugnt framför diverse intelligensbefriade tv-program. Eller hur har vi det bra här? Så mysigt, så enkelt, så lagom... så TRÅKIGT!
Vi slipper med eventuella krockar på trottoaren, tack vare de linjer som markerar att här går vi och på andra sidan, där cyklar vi. Det finns till och med pilar på gångbanan, här går du på högersidan så att du slipper krocka med de människor som du möter, för annars hade vi ju ALDRIG fattat hur vi går på en trottoar. Vad skönt! Tänk att komma för NÄRA en annan person. Å andra sidan är gatorna folktomma här, har det alltid varit så?

Har sagt det förr och jag står ännu mer fast vid det nu. Vi har nått toppen för längesen, vi har inga mål eller drömmar längre. Jag ser mig själv kunna bo i ett u-land där det kämpas för en bättre vardag, där det fortfarande finns starka ambitioner och framtidstro. Här handlar allt om pengar, spara, makt, gå ned i vikt, vinna på lotter, atg och andra spel. Jag tycker det är så sorgligt. Var fan är glädjen över det lilla? Har vi totalt tappat bort det? Vad strävar vi efter egentligen?

Jaha! Då sitter man i köket igen då, dricker kaffe, snusar och lyssnar på P3. Precis som jag gjort tusen gånger innan men denna gång känns det onaturligt och konstigt. Skall jag skriva om vår sista vecka vi hade i Kuta på Lombok härifrån? Det går ju inte. Vi surfade, hängde på stranden, hängde med surfardudsen i stan och drack öl. Men mer än så vet jag inte, kan inte riktigt beskriva känslan av platsen. Resan har varit helt otrolig på alla sätt och vis. De som följt bloggen har säkert förstått det, har försökt beskriva det så bra kan jag. Men samtidigt så går det inte att beskriva känslor såklart, de måste upplevas!

En sista present fick jag i alla fall med mig. Ytterligare en infektion i foten. Fan asså, den var på gränsen sista veckan. Jag rengjorde, höll det så torrt det gick och försökte undvika alla äggläggande flugor. Tyvärr tog den trettiosextimmarslånga resan hem kol på foten, den svullnade till och såret började vara mer än tidigare. En något orolig mamma tvingade iväg mig på koll, läkaren på vårdcentralen överreagerade och skickade mig till akuten, "du kommer antagligen behöva intravenöst!" Efter en väntan på sju och en halv timme konstaterade en medicinläkare och en kirurgläkare klockan 02:30 att en vanlig penicillinkur skulle nog hjälpa. NO SHIT?! Vi har ju löst dessa infektioner väldigt bra innan och jag ångrar att jag inte köpte med mig den väldigt lättillängliga antibiotikan hem som vi alla har knaprat i oss, då hade man sluppit den sega, svenska sjukvården. 

Nästa äventyr blir till snön och den fantastiska skidåkningen, men det blir först efter jul. Wihoo! Kanske slänger ihop lite grejer från det också. Den som följer bloggen får helt enkelt se...

Slänger upp en liten film från Siargao i alla fall. Den säger en del om tiden strax innan våra surfsessions. Enjoy!

Folket vi dyker med ar hur skona som helst, allt fran instruktorer till batkillarna. Hanger dar hela dagarna i vantan pa nasta dyk. Pratar hajar, pratar vatten, pratar fest och allt annat som ar kul! Det som ar trakigt med Gili ar att surfbreaket har var jattelitet. Tror inte ens att vagorna stracker sig till en foot. Vi vantar med surfen till senare nasta vecka da vi drar till Lombok.

Nar vi kom till Bali i borjan pa veckan bodde vi ett par natter i Kuta. Visste sen tidigare att de har ett beach break dar men det var inte sa imponerande heller. Stranden var for javla acklig ocksa. Och Kuta som stad da? UUUUUUUUUSCH! Fan vad ackligt det ar med vita manniskor som reser. Beter sig som idioter. Alldeles for fulla och som sagt, ackliga, verkligen jatteackliga! Dessvarre maste vi sova dar sista natten innan vi drar till flygplatsen. Usch! Skall gomma mig pa guesthouset.

Sa vad mer da? Vi bor pa varldens softaste guesthouse dar alla hanger med alla. Det drivs av tre killar som alskar att festa o lyssna pa musik. En annan lustig grej ar att folk fatt for sig att Mirre o jag ar ett par. Lite kul men fattar inte varfor de tror det. Bara for att vi rakar vara de enda tjejerna pa on utan klanningar.

Filippinerna, åh kära Filippinerna. I varje filmklipp vi filmat, i varje dröm vi drömt, i varje samtal vi haft finns detta fantastiska land med. Vi hann vara borta tre dagar innan vi bokade våra flygbiljetter tillbaka efter att vi lämnat i tårar och med brustna hjärtan. Och nu är vi tillbaka med våra kära vänner, våra älskade surfbrädor och i havet som har sköljt sig så långt in i våra kroppar att det känns som att vi är en del av det. Det känns som att vara hemma igen. Vi var borta två veckor men det kändes som en evighet. Det var också så mycket lättare att njuta av dagarna i Kambodja, Malaysia och Vietnam efter att vi bestämt oss för att dra tillbaka hit.

Hur gick det då att stå på brädan igen? Det kändes konstigt, det kändes vingligt men åh, så fantastiskt att få vara i vattnet igen. Många, många wipe-outs har vi kastats runt i men vi är snart tillbaka till där vi var innan vi lämnade. Men jag har på riktigt ramlat av havet och fallit ned tillbaka på havet. Vågorna är lite större och elakare och är det någon gång dags för mig att bli skadad på riktigt så kommer det ske under denna sista vecka här.