backpacklife

Efter fem månader på en och samma plats, det är då rastlösheten slår till. Ser tillbaka och inser att jag inte befunnit mig på platser mer än fem månader, det är då något nytt har skett. Som att en vidtidsanställning tagit slut, något annat har stått runt hörnet och resväskan packas och nya äventyr väntar. Om detta är en prövning tvivlar jag på men jag tänker mig bort i alla fall. Men jag sa till mig själv att jag skall stanna i Oslo sommaren ut. Då, i oktober kändes det som en evighet, nästan ett helt år. Nu känns det helt okej, jag längtar visserligen till skidåkningen hela tiden, det kryper konsant i benen men om en månad skall jag dra till Hemsedal för en tid och hade jag inte haft det att se fram emot hade detta aldrig gått. Visste sen tidigare att jag är rastlös av mig men inte att det var extremt. Då är alla små tankestunder här inte alltför förgäves, varför inte finna ut mer om sig själv när det ändå inte finns så mycket annat att göra än att arbeta, träna, äta, sova, arbeta, träna, äta osv…

Höjdrädsla är ingenting som har besvärat mig tidigare i livet. Men när vi stod på toppen av ett berg efter en hike, med pjäxorna spända och googlarna på och redo att åka ned för en linje med en fallhöjd jag aldrig tidigare upplevt var det faktiskt lite skrämmande. När det hänger på dig, och bara dig själv att ta dig ned på eget bevåg är adrenalitet på högvarv i kroppen och du känner dig full av liv. Häftig känsla!