${backpacklife}

Nära till matvarubutiken, en lägenhet som måste upplevas för att förstå, öppensinnade sambonorskar, stamkunder som är tacksamma, galna och underhållande vänner, parker med grilldoft och skrattljud.. listan kan göras lång över det fina Oslo har gett. Den är längre än den mer negativa listan men punkterna på den är så mycket tyngre att den tar vinsten i det långa loppet. Ta en promenad genom byen och känna smutsiga dofter, bli erbjuden att köpa diverse droger och få dåligt samvete för att mina mynt aldrig trillar ned i tiggarnas 7eleven koppar är något jag aldrig mer vill uppleva. I alla fall inte dagligen, utanför min hemdörr.

Sitter på bussen hem till Stenungsund för tredje gången inom loppet av en månad, det som skiljer denna resa från de andra panikfyllda hemlängtsfyllda resorna är att detta är sista gången. Jag flyttar hem till mamma, för en månads tid i alla fall. Men att få byta ut en storstad till lilla, trygga och händelselösa Stenungsund känns just nu som en dröm. Att jag, som flydde så fort jag kunde efter att studentskivan var över, skulle känna så här hade jag aldrig trott. Oslo, i slutet av min vistelse, förvandlade mig till ett litet otryggt barn som bara ville slippa ansvar, fester och oplanerade händelser. Men så är det väl, jag kan inte bestämma att jag skall göra något, det är framtiden som bestämmer över mig. Planera går inte an, det dyker upp något som puttar mig av stolen och då vill jag bara vara där, nu, nu, NU! Jag bestämde mig för att spendera sista månaden innan vår resa till Filippinerna hemma i Stenungsund, sysslolös och utvilad. När det valet var gjort kändes de tre kvarvarande veckorna som en evighet. Men nu sitter jag här, på väg hem. Jag kanske har tagit mig vatten över huvudet när jag tror att det är så här lätt att lämna Oslo, jag bodde nästan där ett år. Samma arbete med löneökning, uppgradering och fantastiska kollegor. Ett år på samma ställe borde ju kännas som ett rotat liv men mina rötter tål inte Oslos jord helt enkelt. Ett år med ifrågasättande tankar om min situation där är väl inget hem. Samtidigt undrar jag om det är Oslo eller om det bara är mig. Kommer jag någonsin kunna se mig själv bo på ett och samma ställe? Hur länge klarar en människa av att leva i en väska? Men å andra sidan blir jag mer och mer frustrerad för var gång jag packar upp, packar ned, packar om och försöker finna något slags system i flyttlådorna. Egentligen är det nog ingen fara, en dag faller jag av stolen av något eller någon som får mig att visa ett evigt intresse.

Nu skall jag bara vara hemma, köpa mig en slackline, läsa lonely planet, fika i timtals och göra mitt första försök att baka surdegsbröd. Idéer kommer jag ha, det är väl den bästa egenskapen en rastlös person kan ha, ett kreativt tänk.

30 dagar kvar till Filippinerna...