Du vet att du inte är hemma när...
... du spanar in alla mopeder som står parkerade här och var, efter att åkt moppe i tre månader har ett intresse för detta fordon återfötts.
... du slänger toalettpappret i papperskorgen istället för att spola ned det i toaletten.
... du är nära att sno toalettpappret på cafétoaletten, eftersom det är brist på sådant och inte alltid lätt att få tag i.
... du säger "Salamat, Akun, Thank you och Terimah Kasih" istället för tack.
... du använder ett hejdlöst kroppsspråk i möten med andra människor.
... du tutar i korsningarna för att varna övriga bilister att du är på G. (Inte för att jag kör bil men tanken slår mig att jag vill göra det).
... du prutar i butiken och får biträdet att darra av frustration.
... du kommer två timmar försent till... allt.
... du får saltchock av maten då du saltar innan du smakat av men glömde bort att vi bor i landet som förbrukar mest salt i världen.
Efter en tid i Sverige är jag här, som en befintlig person men huvudet har ännu inte tagit sig hela vägen tillbaka. Blir påmind om det dagligen, på trottoaren, i affären, av media.. Ja, egentligen av allt som jag har runt i kring mig.
Här behöver vi inte tänka, här är allt ordnat för oss så att vi skall spara tid, pengar, kraft och hinna med att sitta hemma och ta det lugnt framför diverse intelligensbefriade tv-program. Eller hur har vi det bra här? Så mysigt, så enkelt, så lagom... så TRÅKIGT!
Vi slipper med eventuella krockar på trottoaren, tack vare de linjer som markerar att här går vi och på andra sidan, där cyklar vi. Det finns till och med pilar på gångbanan, här går du på högersidan så att du slipper krocka med de människor som du möter, för annars hade vi ju ALDRIG fattat hur vi går på en trottoar. Vad skönt! Tänk att komma för NÄRA en annan person. Å andra sidan är gatorna folktomma här, har det alltid varit så?
Har sagt det förr och jag står ännu mer fast vid det nu. Vi har nått toppen för längesen, vi har inga mål eller drömmar längre. Jag ser mig själv kunna bo i ett u-land där det kämpas för en bättre vardag, där det fortfarande finns starka ambitioner och framtidstro. Här handlar allt om pengar, spara, makt, gå ned i vikt, vinna på lotter, atg och andra spel. Jag tycker det är så sorgligt. Var fan är glädjen över det lilla? Har vi totalt tappat bort det? Vad strävar vi efter egentligen?
... du slänger toalettpappret i papperskorgen istället för att spola ned det i toaletten.
... du är nära att sno toalettpappret på cafétoaletten, eftersom det är brist på sådant och inte alltid lätt att få tag i.
... du säger "Salamat, Akun, Thank you och Terimah Kasih" istället för tack.
... du använder ett hejdlöst kroppsspråk i möten med andra människor.
... du tutar i korsningarna för att varna övriga bilister att du är på G. (Inte för att jag kör bil men tanken slår mig att jag vill göra det).
... du prutar i butiken och får biträdet att darra av frustration.
... du kommer två timmar försent till... allt.
... du får saltchock av maten då du saltar innan du smakat av men glömde bort att vi bor i landet som förbrukar mest salt i världen.
Efter en tid i Sverige är jag här, som en befintlig person men huvudet har ännu inte tagit sig hela vägen tillbaka. Blir påmind om det dagligen, på trottoaren, i affären, av media.. Ja, egentligen av allt som jag har runt i kring mig.
Här behöver vi inte tänka, här är allt ordnat för oss så att vi skall spara tid, pengar, kraft och hinna med att sitta hemma och ta det lugnt framför diverse intelligensbefriade tv-program. Eller hur har vi det bra här? Så mysigt, så enkelt, så lagom... så TRÅKIGT!
Vi slipper med eventuella krockar på trottoaren, tack vare de linjer som markerar att här går vi och på andra sidan, där cyklar vi. Det finns till och med pilar på gångbanan, här går du på högersidan så att du slipper krocka med de människor som du möter, för annars hade vi ju ALDRIG fattat hur vi går på en trottoar. Vad skönt! Tänk att komma för NÄRA en annan person. Å andra sidan är gatorna folktomma här, har det alltid varit så?
Har sagt det förr och jag står ännu mer fast vid det nu. Vi har nått toppen för längesen, vi har inga mål eller drömmar längre. Jag ser mig själv kunna bo i ett u-land där det kämpas för en bättre vardag, där det fortfarande finns starka ambitioner och framtidstro. Här handlar allt om pengar, spara, makt, gå ned i vikt, vinna på lotter, atg och andra spel. Jag tycker det är så sorgligt. Var fan är glädjen över det lilla? Har vi totalt tappat bort det? Vad strävar vi efter egentligen?
Vad FAN säger man nu då?
Jaha! Då sitter man i köket igen då, dricker kaffe, snusar och lyssnar på P3. Precis som jag gjort tusen gånger innan men denna gång känns det onaturligt och konstigt. Skall jag skriva om vår sista vecka vi hade i Kuta på Lombok härifrån? Det går ju inte. Vi surfade, hängde på stranden, hängde med surfardudsen i stan och drack öl. Men mer än så vet jag inte, kan inte riktigt beskriva känslan av platsen. Resan har varit helt otrolig på alla sätt och vis. De som följt bloggen har säkert förstått det, har försökt beskriva det så bra kan jag. Men samtidigt så går det inte att beskriva känslor såklart, de måste upplevas!
En sista present fick jag i alla fall med mig. Ytterligare en infektion i foten. Fan asså, den var på gränsen sista veckan. Jag rengjorde, höll det så torrt det gick och försökte undvika alla äggläggande flugor. Tyvärr tog den trettiosextimmarslånga resan hem kol på foten, den svullnade till och såret började vara mer än tidigare. En något orolig mamma tvingade iväg mig på koll, läkaren på vårdcentralen överreagerade och skickade mig till akuten, "du kommer antagligen behöva intravenöst!" Efter en väntan på sju och en halv timme konstaterade en medicinläkare och en kirurgläkare klockan 02:30 att en vanlig penicillinkur skulle nog hjälpa. NO SHIT?! Vi har ju löst dessa infektioner väldigt bra innan och jag ångrar att jag inte köpte med mig den väldigt lättillängliga antibiotikan hem som vi alla har knaprat i oss, då hade man sluppit den sega, svenska sjukvården.
Nästa äventyr blir till snön och den fantastiska skidåkningen, men det blir först efter jul. Wihoo! Kanske slänger ihop lite grejer från det också. Den som följer bloggen får helt enkelt se...
Slänger upp en liten film från Siargao i alla fall. Den säger en del om tiden strax innan våra surfsessions. Enjoy!
En sista present fick jag i alla fall med mig. Ytterligare en infektion i foten. Fan asså, den var på gränsen sista veckan. Jag rengjorde, höll det så torrt det gick och försökte undvika alla äggläggande flugor. Tyvärr tog den trettiosextimmarslånga resan hem kol på foten, den svullnade till och såret började vara mer än tidigare. En något orolig mamma tvingade iväg mig på koll, läkaren på vårdcentralen överreagerade och skickade mig till akuten, "du kommer antagligen behöva intravenöst!" Efter en väntan på sju och en halv timme konstaterade en medicinläkare och en kirurgläkare klockan 02:30 att en vanlig penicillinkur skulle nog hjälpa. NO SHIT?! Vi har ju löst dessa infektioner väldigt bra innan och jag ångrar att jag inte köpte med mig den väldigt lättillängliga antibiotikan hem som vi alla har knaprat i oss, då hade man sluppit den sega, svenska sjukvården.
Nästa äventyr blir till snön och den fantastiska skidåkningen, men det blir först efter jul. Wihoo! Kanske slänger ihop lite grejer från det också. Den som följer bloggen får helt enkelt se...
Slänger upp en liten film från Siargao i alla fall. Den säger en del om tiden strax innan våra surfsessions. Enjoy!
