Marajaw som i bra

Filippinerna, åh kära Filippinerna. I varje filmklipp vi filmat, i varje dröm vi drömt, i varje samtal vi haft finns detta fantastiska land med. Vi hann vara borta tre dagar innan vi bokade våra flygbiljetter tillbaka efter att vi lämnat i tårar och med brustna hjärtan. Och nu är vi tillbaka med våra kära vänner, våra älskade surfbrädor och i havet som har sköljt sig så långt in i våra kroppar att det känns som att vi är en del av det. Det känns som att vara hemma igen. Vi var borta två veckor men det kändes som en evighet. Det var också så mycket lättare att njuta av dagarna i Kambodja, Malaysia och Vietnam efter att vi bestämt oss för att dra tillbaka hit.

Hur gick det då att stå på brädan igen? Det kändes konstigt, det kändes vingligt men åh, så fantastiskt att få vara i vattnet igen. Många, många wipe-outs har vi kastats runt i men vi är snart tillbaka till där vi var innan vi lämnade. Men jag har på riktigt ramlat av havet och fallit ned tillbaka på havet. Vågorna är lite större och elakare och är det någon gång dags för mig att bli skadad på riktigt så kommer det ske under denna sista vecka här.

Okej, sådär lät det när jag påbörjade detta inlägg förra veckan. Imorgon, eller rättare sagt om tre timmar skall vi lämna ön igen. Tidigt, tidigt drar vi mot färjan för att sen flyga en massa flygplan. Slutdestinationen nås på måndagkväll klockan 21.25 i Denpasar på Bali i landet Indonesien. Då är det bara jag och Mirre som är kvar. Cissi drar tillbaka till NZ för att köra lite syskonsemester.
Hur som helst har dessa tio dagar varit väldigt intenstiva, vi har i princip surfat två sessions varje dag. Förmiddag och eftermiddagar fulla med saltvatten och vid sidan av detta, äta, umgås, sova, dansa, dricka och alla andra ljuvliga sysselsättningar som erbjuds av ön.
Så, vad känner jag? Inte så mycket vemod som jag kände förra gången. Denna ö kommer inte slippa undan denna svenska. Jag kommer återvända! Oh ja! Så med en väldigt full mage efter en enorm hej dåmiddag, ett något berusat sinne efter en hel del Boracaydrinkar och såklart en kropp som på många sätt är skadad, sårad men ack så nöjd med dess äventyr i vattnet, säger jag god natt och tack! Tack Siargao... för allt!





























































Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback