backpacklife

Snälla, snälla, snälla.. Varför, varför, varför kunde inte någon bara säga till oss att det kanske inte är världens bästa idé att efter att ha befunnit sig på havsnivå i två månader och sen få för sig att klättra uppför ett 4000 meter högt berg och till råga på detta gått sträckor med maxlängd 250 meter PER DAG?! Surfing är INTE att rekommendera som förträning för en bergbestigning. Hur som helst, vi klarade det! Nästan, Mirre drog dessvärre på sig en helvetes förkylning som ingick med ett styggt feberpaket och var tvungen att tacka nej till andra dagens stigning. Jävligt starkt gjort av henne vill jag säga, det är inte kul att erkänna sig besegrad när man egentligen bara vill följa med och skåda soluppgången.
Okej, skall förklara kort. Första dagen går du till Laban Rata som är övernattningsstället på cirka 3300 höjdmeter. Vägen dit är blandad med trappsteg, stenar, stigar och en väldigt vacker flora. Dessvärre var det dimmigt så sikten var inte det bästa. Det coola med regnskog dock är att det regnar lite här och var, alltså här kan vara 4 kvadratmeter och sen är det snustorrt alldeles intill.
Andra dagen, på med huvudlampa och vantar för här påbörjas vandringen klockan 03.00 på natten, lagom till toppen för att uppleva en fantastisk soluppgång.
Vägen ned var för jävlig, jag önskade mig ett par skidor och snö flera gånger så det både är roligare och lättare att ta sig ned. Knän, surfsår, knappt existerande muskler och magar fick sig lite smällar men vi är i alla fall i hela bitar på vårt hostel i skrivande tid. Lite ömma, lite sjuka, väldigt trötta och ganska undrande. Varför komma på att göra en sådan här sak utan att vara förberedda? Men va fan, det var kul! Berg är alltid coolt att uppleva!

Förresten, Malin, du är saknad!

Skämt åsido, surfning ÄR så jävla kul! Trodde inte att vi skulle hantera alla olika delar så bra som vi har gjort och förhoppningsvis har det satt sig i något slags muskelminne. Titta åt hållet du åker åt, böj knäna, res dig fort, paddla hårt, paddla djupt, dö inte och håll inte fast dig i brädan. Jag är i ett sådant skönt stadie då jag bara vill somna så fort som möjligt på kvällen så att morgonen och dess surf kommer fortare till mig. Igår surfade vi dessutom i solnedgången och trots att en sådan vy är väldigt vacker att skåda så förbannade jag solen som försvann mer och mer. När fokuset är så mycket inne på att ta nästa perfekta våg, glöms andra saker och ting bort. Trots att vågorna är knappt synbara i det fattiga ljuset så hoppas jag innerligt att den sista vågen skall vara perfekt. Bara en sista, bara en sista är tanken som snurrar runt i allas huvuden när folk från båten försöker ropa in dig så att vi kan lämna platsen och äta, sova eller göra något annat istället för att ägna sig åt denna fantastiska sport!

Just nu sitter jag i Surigao och väntar på flyget till Cebu, imorgon flyger vi från Filippinerna till Borneo där ett 4000 meter högt berg väntar. Skall bli intressant att se hur kroppen klarar av den utmaningen. Har ju inte varit överaktiva under vår vistelse i Siargao. Paddlingsmuskler är väl inte det första du behöver under en hike.

Som alltid är det jävligt jobbigt att säga adjö till en plats och de människor som har blivit ens nya vänner. Ingen av oss hade ett öga torrt i morse när vi lämnade Siargao. Men jag försöker bara säga ha de fint till nästa gång vi ses.

• Förstoppningar
• Diaréer
• Kräkningar
• Infektion i foten (efter att fötter rivits sönder på reven)
• Infektion i foten (efter att fötter har stuckits sönder av havsborrar)
• Infektion i foten (efter att fötter har skrubbats sönder av flip-flop, som användts i vattnet för att undvika rev och havsborrar)
• Öroninfektion
• Förvridet revben
• Mässlingsliknande utslag
• Huvudlöss
• Tre antibiotikakurer
• Bortskrapade födelsemärken
• Solbränna med en, två, tre, fyra följande perioder av hudavflagnad
• Ständiga bulor i huvudet då vi glömmer av att olika höjder, såsom dörrkarmar eller tak, inte är anpassat för västlänningar

Vi bor som sagt hos Jing, Jasmin och deras sex barn. De har ett hus på sin gård med lite rum för oss resande människor. Men för tillfället är det bara vi och Stephanie, en tjej som mer eller mindre är bosatt här året runt. Skulle nog inte vilja bo på något annat ställe, här kommer vi nära den filippinska vardagen, ibland lite för nära, men det ger så mycket tillbaka tycker jag. Vi delar mat, delar plåster och roliga historier, såklart!
Det bästa egentligen är att Jing drar med oss på surfresor och vi får reda på, genom honom, när, var och hur vi skall surfa. Inte bara att dra ut och ställa sig på en våg, mycket annat som skall spela sin rätta roll i denna fantastiska sport. Men å andra sidan är det väldigt mysigt att barnen hurrar sina helloooo aj lav juuu, när vi kommer hem med våra motorbikes.

Efter ett par-tre timmar där tar vi båten in till Daku Island där en gigantisk lunch väntar med grillad fisk, ris, kött, grönsaksblandningar, ris, mango, ris, banan och andra gottigheter. Vi frossar, vi frossar lite till och sen väntar en ganska go powernap. Vaknar upp av Jing som säger åt oss att vakna, nu är det dags för eftermiddagssurfen. Samma spot, färre folk och lika kul som på morgonen.

Just det ja, vi fick inte nog från gårdagen utan bestämmer oss för att ta en likadan trip idag. Några av oss har efter gårdagens fantastiska surf fått ett högre självförtroende och har bytt ut våra längre brädor till lite mindre och avancerade. Men de är också roligare att ha på vågorna eftersom de är mer lättmanövrerande. Svårare blir det att paddla men hallå, vi är ju här för att bli proffs. Sanningen är den att det faktiskt gick väldigt bra för oss. Sämre gick det gör rumpor, näsor, ryggar och axlar. Efter en månads tid lyckas vi fortfarande bränna oss. Dagen var i alla fall väldigt fin idag också och njut av bilderna mina vänner!

Is that making any sense for u guys at all? Växlar som i att köra motorbike alltså. För det är med sådana vi tar oss från plats A till plats B och till alla andra platser. Bike, bike, bike. En sträcka på femtio meter här går man inte, det är alldeles för långt och energikrävande. Folk här tar sin motorbike överallt, att gå existerar inte riktigt. Och vi har tagit efter, vi tar våra bikar överallt. Köra tre personer på en bike med två surfbrädor? Inga problem! Köra hela familjen bestående av fem, sex, sju eller varför inte åtta medlemmar? Inga problem! Sofia Lörnell kör bike? Inga problem! Körde för första gången häromdagen och det är så jävla kul. Var nervös innan som alltid när det kommer till att köra saker som låter och brummar men jag är nog fan en naturbegåvning.

Förstörda fötter var det också ja. Dessa jävla rev alltså. För varje gång vi är i vattnet skrapas fötterna upp lite mer. En av våra surfspots, Cemetary, dit tar man sig med båt eller så promeneras det ut när det är lågvatten. Men vägen är definitivt ingen dans på tagglösa rosor. Nej fan, vi skall ta oss genom vassa stenar, stickiga havsborrar och andra saker som gärna skrapar upp fötterna på oss. För att undvika detta tar vi på oss flipflopen men de orsakar istället skavsår som sen blir infekterade. Vilket jävla dilemma va? Så nu är både Cissi och Malin på antibiotikakurer. Cissi på grund av en av nåldynorna och Malin på grund av skrapsår. Som tur är, är det lättare att köpa antibiotika än att torka sig efter att man bajsat här. Jag fick tag på lite piller i matbutiken idag. Det är mycket sprit, tops, plåster och jod som går åt för att försöka hålla såren rena. Plåster är för övrigt inte lätt att få tag i, det kan ta 45 minuter att åka runt och leta efter de. Och det enda butikerna gör är att tipsa om varandras butiker, så allt går mest i en cirkel. Bästa sättet är att bara friköra lite och så finner du det du söker.